Fy tusan vad fort det går. Kanske extra fort när man har så otroligt mycket att göra.
Inte bara med Hus 1 och Hus 2, banker, kontrakt, avsluta, bli medlem i, säga upp el och sopor, lämna över och besiktiga och städa och mitt i allt lite vardags-laga-mat och vardags-städa.
Förutom det så ligger det en hög med 5 inbjudningar som skriker om O.S.A, dagisutflykter och Öppet Hus, lite lov och avslutningar. Kalas här, träffas där och så försöka fira lite Valborg och så kommer Londonborna hem och hälsar på, och så ska det vara frukt med till dagis. Däremellan är det 1-årskontroll och tandläkare, 4-årskontroll och behov av nya byxor. Och så ska vi väl ha ett eget kalas för vår lilla Ettåring och så ett kalas för att vi ska lämna huset och ett flyttlass.
Nämen.
Är det konstigt att man känner sig lite urlakad.
Min sykurs har varit ett litet vattenhål. Där har jag mer än halva terminen sytt på ett par smalspåriga manchesterbyxor till min son. Nu fattas bara knapp och benupplägg. Jag är nöjd, och de sitter bra på. Det trodde jag faktiskt aldrig.
Ett halvfärdigt projekt låg i en låda. Drogs fram många gånger, men det var något som var fel så det lades ner i lådan igen.
Men så kom det en liten Greta till bekantskapskretsen, och i en hast haffade jag det och tog med det till sykursen. Med en lite överläggning med min kursledare så kom vi fram till att det skulle bli ett påslakan till ett barnvagnstäcke (för att jag har packat ner vadden så jag kunde inte quilta). Jag klippte bort den blåprickiga kant som stört, lade till en rosa del upptill, kantad av en spets. Det blev en lite neutralare baksida, vitt med blå prickar.
Jag tror att det blev bra.
Det är som sagt tungt nu. Hur man än gör så blir man inte klar och man är inte tillräcklig.
Men så igår kväll när jag gick min hundpromenad i solnedgången, så fick jag ett tecken på att kämpa vidare.
En halv liten ponnyhästsko.
50% lycka till mig! Kah-tjing!
No comments:
Post a Comment